All dressed up "but" nowhere to go.

Man talar om mode som en högre vetenskap, man sörjer McQueen som en förlorad bror, man svänger sig med hopsnickrade termer likt riche-nouveau-möter-global-travelling-möter-Ford-för-Gucci-96. Man nickar sofistikerat och medhållande när man ser något man gillar på modeveckans catwalks och viskar diskret bakom handen om det är något eller någon i salongen man inte gillar, eller hånar modellen för att hon inte kan "gå".

Nej jag talar inte om de självutnämnda proffsen som efter många års professionellt "tyckande" har skapat sig en titel och börjat tjäna pengar på sin kunskapsbank. Good on you!
Nej jag pratar om alla hang-aroundsen. Alla assar, alla bloggerskor alla som sitter i repan på något större förlag/modebolag och lyckats sno åt sig en inbjudan och sitter på second row. Snark, GET-A-GRIP! Jaja, ni bidrar till flärden och mystiken av upplevelsen. Men det må vara det enda.

Snälla, hitta andra hobbies och förebilder. Det är som när man gick i lågstadiet och var ihop, för det gjorde dom i sjuan. Man lekte äldre än vad man var, man hade skapat sig en egen bild av "hur det var". Men man hade ingen aning.
Mode är en alldeles för dyr hobbie för någon som är tjugenånting och precis tjänat sin första riktiga årsinkomst.

Om du prioriterar en Acnekavaj och en Balenciagaväska framför mat-hyra-räkningar. Då har du ett problem.
Du har inte råd att handla till fullpris men står och sliter i reakorgarna på outletsen med mössan nerdragen så ingen ska känna igen dig, då är det ett missbruk.
Du använder argument som "att du tjänar" när du egentligen konsumerar. Då är du alla bortom hjälp.

Mode är den enklaste gren att bli kunnig i. Informationen finns att tillgå överallt och att göra sig ett namn som modekännare är ungefär lika svårt som skruva ihop en byggsats från IKEA.

Det mest underhållande jag vet är modebloggererskornas TO-DO listor. För det verkar finnas en stor skam i det där att inte riktigt jobba, så då är det viktigt att claima att man jobbar som sjutton. Man bloggar, man stylar, man assar, man skriver, man minglar, man networkar....
Man läser allt för ofta,
– Ojoj, stressig dag idag ska till banken, fixa håret, jobba från Anglais, blogga, ha möte med XXXX om ett spännande projekt, byta min Whyredkavaj, hämta ut Carin Wester klänningen från kemtvätten, möta XXXX gå på visning på Berns.
Det är fan inget jobb, det är en fritid som man täpper igen de allt för långa luckorna!

Det må låta aningen elitistiskt men jag kan skratta åt det idag för jag har själv varit där, mellan 20 och 22 år var jag förslavad under varumärken.
Flyttade till Paris och gick bananas. Jobbade natt på restaurang för att ha råd med ett par Miu Miu skor pluggande på dagarna, osv. ni hajar. Men jag blev botad, okej jag hade några återfall längs vägen. Men nu är jag hel.

Idag kan jag unna mig en dyr jävla väska EN GÅNG PER ÅR, för jag att har faktiskt råd, inte låtsasråd.
Jag handlar inte med ångestknuten i magen och dessutom kan jag skämma bort mig själv mig att gå ut och visa upp min fina väska.
Inte sitta hemma i ett showroom av dyra prylar utan kan flasha dem för andra tjejer.
För det är ju knappast för männen vi shoppar. De har ju ingen aning om en väska kostar 3000 eller 30 000 kronor. Allt över tvåtusenkronor är mycket pengar för dem när det kommer till textilkonsumtion och det är ju inte för prislapparna de älskar oss, det gör bara vi själva.

Marco Polo må ha funnit Sidenvägen till Kina men det vi brudar grävde dikena.

All heder åt kreatörerna som lyckats som står utanför showen men är de egentliga showrunners. De är de sanna proffsen, fåfängans fyrverkerimästare allihopa.

Men alla söta fröknar, tro mig när jag säger att Kejsaren har aldrig varit mera naken....