
Håret.
Alex pratar om det här med mitt hår.
Det har hänt att expojkvänner inte känt igen mig när jag har haft uppsatt. En annan stötte på mig när jag var "utplattad". Kollegor trodde jag var någon från Singelmammorna.
Folk har svårt att förhålla sig till det här med just mitt hår, det är som de inte vet hur de ska förhålla sig till MIG om jag har en bad hair-day.
Är hon på dåligt humör idag, något måste ha hänt?! De kan inte definiera problemet, de bara ser att något är som det inte ska.
Minst två gånger i veckan får jag en positiv eller negativ kommentar om det. Folk tar sig gärna friheter att komma fram och ta på det.
Sist när jag var i Thailand hade jag en liten bisvärm av lady boys som sprang efter mig och petade och sa [Ello ladii yu loo laj Beyoncej.]
Jag tycker det är ett mindre övergrepp att främmande människor kommer fram och känner. Man går ju inte och tar vem som helst i ansiktet eller klappar en tunnhårig på flinten?!
Jag brukar klippa mig själv, så även denna gång. Jag fick ett sådan där ”förändring fort-ryck” och gjorde en klassiker. Drog ut luggen till max och tog bort hälften. Den krusade upp sig som en serpentin såklart, nej inte helt genomtänkt.
Calles första reaktion var,
– Oj det växer väl ut.
En kär arbetskollega från Dalarna sa fonetiskt: (Kan inte göra talstreck i det här programmet från min jobbdator bear with me)
– [Haru klippt dä?]
– [Ja]
– [Jo ja kan se dä.]
– [Uhm]
– [Lite kort va?]
– [Jo]
– [Ja ja ä alla fall ärlig.]
Och så där håller det på. Jag vill bara säga så här. Jag ser ut så här och kan inte göra något åt det. Men det blir bättre, OKEJ!!