Calle Schulmans blogg

Dicken var på jobbmiddag igår. Jag missade den tyvärr. Men känner i varje andetag han tar här på kontoret vad som åts. En liten suck - "Ah! Dicken käkade Biff Rydberg igår! Det känner jag det!" En pust - "Mmm. Amarone till den, känner jag!"

En liten rap - "Oj vad härligt! Dicken åt Gino och tog en calva till desserten!"

En gäspning: "Se där ja! Det blev en fem-sex Kronenburg efter maten! Väl-jäst!"

Men så är det väl med jobbmiddagar. Man äter det finaste. När det kom fram igår att någon annan skulle betala lade Dicken tydligen handen över hela högra sidan av menyn så han bara såg priserna. Tog det dyraste. Highfivade med sig själv inne på toan. Och tog en calva till.

Thats my boy.

Tillbaka. Efter magsjukan. Vad den nu berodde på. Dicken är också tillbaka. Han hade möte "på stan" igår efter lunch. När han skulle åka tog han med sig datorn. Då vet man! Vet ni vad man vet? Jo. Att Dicken inte planerar att komma tillbaka till jobbet efter det där mötet.

Jag frågade honom varför han tog med sig datorn. Då skrattade han hela vägen ut i hissen.

Det är roligt med hans kroppsliga tecken. Ibland tittar han sig oroligt omkring, får fatt på en Dagens Media, viker ihop den och sätter den under armen och går iväg. Då vet man också! Att det vankas långbesök på handikapp-toan här på Schibsted.

Dickmeister! Gotta love him!

Måste blogga vidare om Dicken och Jessica. De bor i Åkersberga. I ett vackert hus i ett lugnt område. Men ändå - Åkersberga! Smidigt! Om man har klippkort hos Swebus och en jävla massa tid att döda varje dag.

Jag lobbar som ett litet svin för att få dem att flytta till stan. Men möts av samma konstiga suckar varje gång. "Nja stan är lite för... Nja..." Så låter de. "Vi har det så bra här ute" och "Här finns allt man behöver".

Allt man behöver? Kanske. Om man är ett miffo.

Det är kallt i Åkersberga - alltid fem grader kallare än i Stockholm. De har just upptäckt sushi där, typ. Bengtsson i nere i tolvan skaffade färg-teve förra veckan.

Dicken! Jessica! Kom in till stan innan det är för sent! Era jävla bönder.

Kort meddelande: Dicken, som är gift med Qrek-bossen Jessica och min vd på Hard Hat, färgar inte håret när han klipper sig en gång i månaden på Karlavägen.

För tydlighets skull: Dicken färgar alltså INTE hårtet i en brunare ton.

Slut på meddelandet.

Jag har skrivit mycket skit om Dicken den här veckan. Men så är det ju med chefer. De SKA ha lite skit. Eftersom de tjänar mer, har finare bil och åker längre bort på semestern.

Men jag gillar Dicken. Älskar den jäveln. Hans sluga uppsyn när han får vittring på en affär. Hur han gör upp små planer för hur Hard Hat ska ta över världen. Hur han gnider händerna när han fakturerar.

Det är det mest slående av allt! Hur han ser ut när han skickar fakturor. Jag märker först att han blir märkligt tyst där vid sin plats. Han brukar alltid prata annars. Ställa konstiga frågor och vissla. När han fakturerar är han tyst. Tittar på dataskärmen på samma sätt som en svampplockare tittar på en flock kantareller i en fuktig skog. Stor koncentration och tillbakahållen lycka. Han sitter speciellt också. Liksom med benen under stolen. Som att han när som helst är beredd att resa sig.

Knappar och trycker på datorn och väser saker som "Nu du din jävel..." och "Nu jävlar ska du få..." tyst för sig själv.

Sen! Pang! Som på en given signal springer han till skrivaren. Väntar girigt på papprena som är på väg ut. Tittar ömsom på mig med rullande glada ögon och öppen mun och ömsom på skrivaren med stor otålighet. När alla papper är ute håller han upp dem som en solfjäder och hojtar "Goda tider! Strålande tider!"

Så går han och sätter sig igen. Men kan liksom inte sluta kvittra och vara glad. Viker pappren noga och stoppar ned i vassa kuvert och slickar med överdriven omsorg på ett frimärke och säger "Sådärja! Nu får du din jävel!" och trycker dit frimärket med ett "HÄPP!" Så liksom SPATSERAR han till brevlådan med hög svansföring.

Sån är han. Min älskade Dicken. Vill alltid jobba med honom.

Vi åt i Kungshallarna igår. Man fick ta sin måltidsdryck själv. Ett glas ingick. Dicken tog två. Eftersom han kunde. Det är han i ett nötskal. Alltid hitta ett loophole i systemet.

Ikväll måste jag ha din man. Du vet att jag inte gärna umgås med den jäveln i onödan. Men ikväll ska vi träffa viktig kund och jag är ju inte så affärsmässig.

Lovar att han kommer hem i hyfsad tid och i gott tillstånd.

Ja?

Kram

Calle

Ibland märker jag att Dicken blir lite konstig här på kontoret. Det händer oftast strax innan lunch. Han blir liksom lite tyst. På samma sätt som barn blir när de gjort något dumt man inte ännu vet om. Eller en hund som råkat bajsa inne.

Så säger han att han ska på lunch. Jag säger "Ok! Ses sen!". Och Dicken svarar: "Jag har ett möte sen efter det...." Och jag säger "Ok! Ses efter det".

Så hänger han på sig sin väska och går. Och då vet jag vad det handlar om. Han tänker inte komma tillbaka. Han tänker göra dag efter det där mötet. Då händer det ibland att jag ropar efter honom: "Dicken! Ses imorgon!"

"Gör vi!" säger han då.

Nu fattar jag varför Dicken alltid bjuder på lunch. Den jäkeln!

Jag har ett bolag som heter Hard Hat tillsammns med en man som heter Mats Dicklén. Han är gift med Jessica här på Qrek.

Mats är vd för Hard Hat. Och ni vet hur det är med chefen. Man vill jävlas. Såklart - han tjänar ju alltid mer.

Och det finns många olika sätt. Mitt senaste är ganska raffinerat. Ibland händer det att jag åker taxi privat på företagskontot. När telefonisten undrar vilket projekt taxin ska placeras i brukar jag lämna meddelanden till Dicken. För det är ju han som får fakturan.

Då står det där ibland. "Resa från Birger Jarlsgatan 18 till Heliosgatan 47 Lör 03:15-03:27. Projekt: Calles superfylla"

Eller "Resa från Sturegatan 6 till Heliosgatan 47 Fre 04:22. Projekt: Dicken har liten snorre"

Det är roligt då! När han får fakturan! Och ser så där förgrymmad ut som bara pappor kan göra.